Liberal Kommentar

Bidrag till diskussioner om liberalism, mångfald och värderingar

Vem är det som är auktoritär,
i triangeldramat i Svenska Kyrkan?

Både före och efter utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna har det varit en strid ström av diskussionsinlägg i tidningarna ochh på nätet. De flesta har varit sansade och belevade, om än innehållande uttryck av sorg, besvikelse och frustration, men sällan några hårda ord. Ett av de fåtaliga exemplen på motsatsen var Ann Heberleins inlägg i Dagens Nyheter, där hon buntade ihop Lena Andersson och andra (enligt henne) rabiata ateister med "homofober, islamofober och kvinnoförtryckare." Men dessa utfall utgör undantag och inte regel i det man kan finna i form av artiklar eller inlägg i kommentarfält.

Ändå framstår denna diskussion inte som en konstruktiv sådan där man kan ge och ta, utan positionerna tycks vara låsta. Annika Borg skrev i DN att debatten havererat innan den ens börjat och att ett av skälen är att det postmoderna paradigmet i dag är förhärskande inom stora delar av teologin. ... Och precis som i många andra sammanhang där postmodernismen brett ut sig blir det relativiserade sanningsbegreppet paradoxalt nog en dogmatisk Sanning. Kent Johansson skrev i tidningen Dagen att Den som predikar att Gud inte är treenig och som förnekar att Jesus är född av en jungfru är en villolärare. Samtidigt skrev Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad att det finns krafter, tydliga och reaktionära krafter som säger att Jackelén har varit för otydlig i frågan om exempelvis jungfrufödsel, ... Det är bortom all enfald att hävda att kyrkans uppgift är att komma med klara ja och nej som svar, kyrkans uppgift är däremot att ställa frågorna, inte svara på dem. ~

Då kan man undra varför detta ska vara så svårt? En del grupper inom kyrkan har bestämda åsikter i ett antal trosfrågor; kyrkans nyvalda ledare skriver som svar på en fråga Det hör till biskopens uppdrag att verka för enheten i kyrkan. ... Enhet förutsätter ömsesidighet i respekt och i vilja till samtal och samverkan... Och resultatet blir ändå ett debatthaveri. Det är inte svårt att föreställa sig haveri i en debatt mellan grupper som företräder var sina och oförenliga dogmer, men här har vi istället en meningsbrytning mellan en grupp som har bestämda åsikter i centrala trosfrågor och en grupp som tycker detta är oviktigt. Det är i den debatten som man tillgriper ord som "villolärare" och "enfaldig".

Det är något konstigt med detta: här om någonstans borde man väl kunna tolerera varandra, men det tycks man inte göra. Målet med det här inlägget är att från ett utanförperspektiv försöka bena ut vad som kan ligga bakom.

Frågan om jungfrufödseln återkommer ofta i debatten, och många tycker väl att det är en oväsentlig bisak, det hela är kanske en storm i ett vattenglas. Men den frågan har kanske karaktär av ett lackmustest: jungfrufödseln är förbunden med Jesu gudomliga ursprung, och därför med treenighetsläran, och ifrågasätter man den så blir det nästa och slutgiltiga steget att också ifrågasätta försoningsläran. Om kyrkans främsta företrädare har en relativistisk syn på en av dessa frågor så har hon det kanske på dem alla.

Men kan det inte vara så att den nya ärkebiskopen, till exempel, själv tror helt och fullt på dessa trossatser, som ju trots allt ingår i Svenska kyrkans fastställda bekännelse, men att hon uttrycker sig mer avvaktande för att inte stöta bort de medlemmar som egentligen inte tror på samma lära? Det är inte någon övertygande förklaring, för risken att stöta bort de klentrogna kan rimligen inte vara så stor. Den katolska kyrkans överhuvud är utomordentligt tydlig i lärofrågor, och det hindrar inte samma kyrkas medlemmar från att kvarstå utan att fördenskull dela hans åsikter eller följa hans anvisningar.

I försvaret för kyrkoledningens linje sägs också att man måste undvika att fastna i lärofrågorna eftersom detta historiskt sett bara har lett till konflikt, krig och förödelse. Men är detta ett verkligt skäl? Skulle det verkligen leda till konflikt om kyrkans ledning tydligt tog ställning för de mest centrala lärosatserna? Många skulle uttrycka sitt tvivel, men finns det något väsentligt antal företrädare för annorlunda och med kyrkans lära oförenliga ståndpunkter?

Man kan förstås peka på mer marginella frågor som har varit splittrande, såsom frågan om kvinnliga präster, och frågan om homosexuellas ställning. Jag undrar ändå om inte de frågorna skulle ha hanterats mycket bättre (vi talar nu om hanteringen inom den kristna referensramen) om de hade lösts med ledning av Svenska kyrkans andra bekännelseskrift utöver Bibeln, nämligen det Augsburgska manifestet (dvs. trosförklaringen). Detta innehåller ju ett tydligt avfärdande av Gamla testamentet som rättesnöre för "gudsdyrkan", eftersom det har ersatts av evangelierna, och det anger också åtminstone ett exempel där man ska kunna bortse från anvisningar i Pauli brev därför att de måste anses som enbart styrda av den tidens sedvanor. Med hänvisning till detta borde man direkt ha kunnat avvisa invändningarna mot kvinnliga präster och i HBT-frågorna. Om kyrkans ledning alltså hade satt ned foten med en inomreligiös motivering så kanske konflikterna inte blivit så långlivade.

Min fundering är därför om det inte är helt andra faktorer som ligger bakom den situation vi ser idag, och jag vill peka på två sådana möjliga faktorer. Den första är debatten med de icke-troende. Det är ju helt enkelt så att för en modernt tänkande människa så är kristendomens grundläggande trossatser absolut inte trovärdiga. Jungfrufödsel, treenighet och försoningslära är helt oförenliga både med logik, med vår verklighetsuppfattning, och faktiskt också med våra värderingar: tanken på att ett blodsoffer ska kunna användas för att "sona" en oförrätt eller en stor samling aggregerade synder var tydligen förhärskande i mellanöstern på Jesu tid (kanske också idag), men den är totalt främmande för oss. Kyrkans främsta företrädare, som ju har teologisk skolning, måste rimligen inse detta, vare sig de själva personligen omfattar samma trossatser eller inte.

Med det resonemanget så skulle alltså oviljan att ta konkret ställning vad gäller trossatserna inte i första hand vara en oro för splittring inom kyrkan, utan en oro för en upprepning av det som hände under 1950- och 1960-talen, när kyrkan misslyckades med att bemöta den tidens religionskritik och därigenom förlorade sin tidigare dominerande roll. Man kanske helt enkelt är trött på att använda de klena motargumenten, såsom "jo detta förefaller förstås underligt, men vi förstår inte Guds vägar," eller försöken att tolka en del av Bibelns stolligheter "symboliskt".

Min andra reflektion gäller hur man ska förstå att religionsutövningen uppvisar så varierande former, vilket väl är en del av bakgrunden till de citerade meningsskiljaktigheterna. Jag tycker då det är intressant att anknyta till de tankar som Richard Dawkins framför i sin bok "Illusionen om Gud". Huvuddelen av boken ägnas åt en kritik av religionen i kristen och abrahamitisk tappning, men där finns också ett kapitel där han diskuterar varför religioner uppstår och lever vidare. Från sitt darwinistiska perspektiv blir hans fråga alltså vilken konkurrensfördel en individ eller en grupp kan ha om den utövar en religion, jämfört med dem som inte gör det. Religionsutövandet i sig konsumerar ju resurser som kunde ha använts till annat, och det är inte självklart att de förbättrar chansen till överlevnad eller reproduktion.

Hans perspektiv kan synas stötande för en del, men man behöver ju inte acceptera hans hypoteser som kausal förklaring, de kan vara intressanta ändå. Dawkins avvisar nämligen tanken på att det skulle finnas ett specifikt religionsbehov som är skilt från andra mänskliga behov och drifter, eftersom han inte ser någon väsentlig evolutionär fördel av ett sådant. Istället är hans hypotes att religionsutövning uppkommer som en bieffekt av flera andra, basala mänskliga egenskaper, och som en kombination av dessa bieffekter.

Två av dessa kan vara av särskilt intresse i det aktuella sammanhanget. Det första är behovet av att åtlyda auktoriteter vilket behövs, inte minst i naturtillståndet, så att barn lyder föräldrarnas varningar och inte gör saker som är farliga för dem, och även för att vidmakthålla social struktur i flockar av människor. En annan bidragande komponent är, enligt Dawkins, förälskelsebehovet som bidrar till sammanhållningen mellan föräldrar. Även för detta fall är den evolutionära fördelen uppenbar.

Förälskelsebehovet kan breddas till ett behov av kärlek, men det kan också breddas i en annan riktning till behovet av att ha idoler, och till att ha keldjur. Den gemensamma nämnaren är då behovet att konstruera en egen och mycket positiv bild av en person eller något annat, ett slags vision som kan fylla en med glädje och välbehag. I den vanliga förälskelsen så kollapsar idolbilden eller tonar bort så småningom, men den kan i bästa fall gå vidare till andra känslor. Vad gäller keldjuret eller den mediabaserade idolen så brukar engagemanget också gå över.

Dawkins hypotes är alltså att religionsutövning uppstår när auktoritetsbehovet och/eller förälskelsebehovet går utöver de evolutionsmässigt motiverade ramarna och tar sig andra vägar. Därigenom förklaras också på ett elegant sätt den stora variationen i hur religioner utövas. Det är intressant att tillämpa den hypotesen på den aktuella situationen, där de två sidorna i debatten tycks betona varsitt underliggande behov. Traditionalisterna, som också är rationalister, förväntar sig att kyrkan utövar auktoritet och störs av att den, som de tycker, har abdikerat från detta uppdrag som den också har formulerat åt sig själv i gångna tider. Postmodernisterna, för att använda Annika Borgs benämning, vill se religionen som en värld inom vilken man kan bygga upp sina egna föreställningar om Jesus, eller för den delen om Maria eller om någon annan medlem av det religiösa persongalleriet, och framförallt projicera känslor och förväntningar på dem. Inom katolicismen erbjuds ju också helgon, påvar och andra möjliga föremål för idolisering.

För rationalisterna har detta föga värde. Annika Borg skrev: För teologin, precis som för filosofin, är det självfallet grundläggande att definiera begrepp, se hur argument och slutsatser hänger ihop. Den som inte vill delta i det arbetet utan vill få ha sitt mysterium och sin ordlösa storhet i fred ägnar sig, om denna är teolog i något slags professionell mening, åt den tankelättja Andersson beskriver. ~

När dessa två sidor möts är det idag helt följdriktigt att rationalisterna känner sig överkörda. Jörgen U Bengtsson skriver i ett debattinlägg: Vi konservativa, traditionellt troende kristna demoniseras utan minsta förbehåll som vetenskapsfientliga, homofoba, islamofoba och misogyna. Är det underligt om vi trivs bättre i sällskap med en hederlig ateist än i Heberleins sällskap? Problemet med AJ:s svar var ju just det att hon inte var tydlig i centrum och att hon avsiktligt valde otydligheten. Varför ska en ärkebiskop vara tydlig i trosfrågor? Är tydlighet ett egenändamål? Om hon ska vara en auktoritet i dessa frågor så är tydlighet av vikt, men Kristian Lundberg tyckte ju att det var bortom all enfald att tänka så.

Rationalisterna, traditionalisterna kan alltså uppfattas som dem för vilka religionen i första hand är baserad på auktoritetsbehovet. Även för förälskelsebehovet, i vid bemärkelse, är det lätt att hitta konkreta exempel. Självaste Antje Jackelén ger ett sådant när hon kontrar diskussionen om jungfrufödseln genom att peka på "inkarnationens mysterium": ... men låt oss se Mariagestalten i sin fantastiska rikedom. Kvinnan som säger ett modigt "ja" till Gud och så banar vägen för kyrkans tro på Jesus... Det är svårt att se att Lukasevangeliets berättelse om bebådelsen skulle ge underlag ens för denna idolisering av Maria. Marias lovsång framstår för mig som en hyllning till Gud och en något egotrippad glädje över att ha blivit utvald: från denna stund skall alla släkten prisa mig salig, snarare än som ett uttryck just för mod. Istället rör det sig väl om en föreställning som Anti Jackelén själv byggt upp och har som inspirationskälla och som ingång till ett tänkt mysterium. Ett exempel så gott som något på den hypotes som Dawkins framför.

Med en sådan analys är det naturligen också så att rationalisterna utgör ett problem för postmodernisterna, dvs den emotionella riktningen För det första har de senare anledning att bli otåliga över rationalisternas påstötningar om klara besked. Ur deras synpunkt är detta faktiskt inte huvudsaken, och man kan störas av att behöva ägna tid och kraft åt det. Samtidigt utgör det ett ständigt närvarande hot mot det egna frammanandet av idoler, inte bara så att den rationella preciseringen kan störa den emotionella upplevelsen, utan också därför att en kritisk diskussion om de grundläggande troslärorna kan blottlägga deras stora svagheter. Det är väl så, som Tobias Bäckström skrivit i ett inlägg i Kyrkans tidning, att det som berättelsen handlar om måste ha hänt i historien, annars riskerar tron att bli en ideologi och Jesus blott ett livsmönster, en tankekonstruktion. Ett uttalande som förre ärkebiskopen K G Hammar för övrigt besvarade med den för många svårsmälta repliken Ja, Kristus är en tankekonstruktion. ~

De olika aspekterna av religionen är alltså ömsesidigt beroende, och även den emotionella inriktningen är beroende av att vissa ting kan hållas för sanna. Man kan fira julhögtiden med stor behållning även om man vet hur illa underbyggda dess vackra traditioner är både historiskt sett och i bibeln, men kan man också fira nattvarden med inlevelse om man nyss har tagit del av hur både försoningsläran och nattvardsriten i sig har fått utstå skarp kritik i en debatt mellan rationalister och ateister, och speciellt om de senare då tycks ha övertaget? Bättre isåfall att försöka få de egna traditionalisterna att tona ner sina röster, så att man slipper hela den störande och farliga diskussionen.

Vem är det då som är auktoritär i denna polariserade situation? Rationalisterna, kan man kanske säga, eftersom religionen i deras tappning övervägande framstår som en (bi-)effekt av vårt behov av auktoriteter, vare sig denna auktoritet då är Bibeln, påven, eller Svenska kyrkans ledning. Eller kan det i någon mening vara postmodernisterna, eftersom de med sin locket-på-attityd hindrar rationalisterna från att få den kyrka de anser sig ha rätt till i enlighet med kyrkans grunddokument? Det beror förstås på hur man ser det, men som sammanfattning kan Annika Borgs inledningsvis citerade inlägg parafraseras som att avståndstagande från auktoritetsutövning kan i sig uppfattas som en oacceptabel utövning av auktoritet.