Granskningar av Argument och Fakta

i samband med ideologier och religioner

Katolsk naturrätt, kulturrätt, och nationell rätt

Jag läste nyss en artikel med den intresseväckande titeln Cultural Assimilation: A Threat to Catholic Identity författad av en James Kalb, som enligt artikeln i Crisis Magazine "is a lawyer, independent scholar, and Catholic convert who lives in Brooklyn, New York." I artikeln förekom uttrycket naturrätt på ett sätt som jag ställde mig undrande till, så jag gick till Wikipedia för att försöka förstå vad som kunde ligga bakom. Det gav så småningom svaret på mina frågor, och det gav också upphov till några egna reflektioner som ska redovisas nedan. Först dock några citat ur Kalbs artikel som fångar det väsentliga i hans budskap:

So it seems that there’s a basic conflict between Catholicism and the principles that are increasingly defined as normative by public authorities in America. So what do we do?

The abolition of cultural and religious authorities has meant not freedom and progress but political and social dysfunction and the absolutism of bureaucracy, the market, and the media.

Catholics have something in common that’s different and important, that other people don’t necessarily agree with, and that ought to affect our outlook and loyalties and how we act. (Notera "our loyalties"!)

Our leaders in every field of public life, as a matter of fundamental principle, increasingly reject natural law in favor of will and technology as a guide to life. That’s the meaning of Choice and Change, and it’s why abortion has become a right guaranteed by the Constitution.

James Kalb har skrivit flera böcker och återkommande artiklar i samma tidskrift, och på andra webbplatser karakteriseras han som neokonservativ vilket ju bestyrks av citaten.

En av de saker jag inte förstod i artikeln var vad naturrätt (natural law) har med aborträtt att göra. Jag kan väl tänka mig att han anser abort vara en allvarlig synd, men kan ett sådant ställningstagande ingå i det juridiska begreppet naturrätt?

I mitt beråd gick jag alltså till Wikipedia, i detta fall det svenska Wikipedias artiklar. Det följande ska ses enbart som baserat på dessa artiklar, så relevansen i mitt resonemang är helt avhängigt av om de artiklarna är korrekta eller inte. Om så är fallet faller utanför min kompetens att avgöra.

Följande är vad jag läst och läst in. Kursivstil anger direkt citat, liksom ovan.

Med naturrätt åsyftas teorin att rätt kan vara naturlig, objektivt sann och universellt giltig - "vad en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur", enligt filosofen Bertrand Russells definition.

Motsatserna till naturrätt är värdenihilism och rättspositivism, vilka förnekar existensen av objektivt sann rätt.

Beträffande rättspositivism sägs:

Rättspositivism är en riktning inom rättsfilosofin som ser rätten som en konstruktion och inte grundad på en universell moral. --- Vad som är gällande rätt definieras som den skrivna och oskrivna lagen;...

De olika rättssynerna påverkar inställningen till de mänskliga rättigheterna, internationell rätt folkrätt, med mera. Då naturrättsteoretikerna menar att de mänskliga rättigheterna kodifierats mer eller mindre lyckat i deklarationer och konventioner, menar rättspositivister att dessa lagtexter stipulerar de mänskliga rättigheterna och endast är giltiga i den utsträckning som de ratificerats och efterföljs.

Om dessa två alternativ är givna så förefaller rättspositivismen vara det självklara valet för mig. Jag kan anse, och vår kultur kan anse att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är universellt giltig, men hur kan jag förutsätta att andra anser samma sak? Så långt var det enkelt. Men i texten stod också en hänvisning till kontraktualismen som skulle vara en möjlighet inom naturrätten, med följande beskrivning.

Kontraktualism - - - är en morallära och ett politiskt begrepp enligt vilken det moderna samhället huvudsakligen bygger på samhällskontrakt, dvs. pakter som enskilda ingår för att lättare kunna tillvarata ömsesidiga värden och intressen.

Det låter väl vettigt. Men under "Problem med kontraktualismen" står det:

Det finns dock allvarligare problem med kontraktualismen än så. Om människan är en obotlig egoist, vad hindrar då henne från att bryta mot kontraktet när det gynnar henne om hon tror sig kunna göra det oupptäckt?

Här finns självklart en poäng som är tillämplig även på rättspositivismen: om rätten är en konstruktion så måste det också finnas några metaregler som t.ex. säger att rättsregler ska efterlevas. Behovet av sådana metaregler kunde då vara ett argument för en naturrätt, dock under förutsättning att sådana metaregler verkligen är inbyggda i människans natur. Det förefaller vara ett vanskligt antagande rent empiriskt sett.

Bättre vore väl då att betrakta sådana metaregler som en kulturrätt, om jag vågar föreslå ännu ett nytt begrepp. I en viss given kultur skulle det då finnas ett antal metaregler, en kulturrätt, som traderas genom uppfostran och social förväntan, och som möjliggör definition och användning av ett rättssystem. I en annan kultur må man ha en annan kulturrätt.

Inget av detta gav ändå någon förklaring till Kalbs ovan citerade resonemang om naturrätten. Förklaringen fanns dock i artikeln om naturrätt under rubriken "Senare tillämpningar och tolkningar av naturrätten", där det står följande:

Det har också blivit mer ovanligt att förespråkare för naturrätt explicit åberopar naturen vid diskussioner om ett särskilt system eller bud, men ... naturrätten har kommit att moderniseras under senare delen av 1900-talet. En dylik naturrättsdoktrin brukar framför allt förknippas med katolicismen och sättas i relation till dygdetiken och nythomismen. Den förs fram av påven Paulus VI i hans Humanae vitae 1968 där det fastställs att användande av preventivmedel, sterilisering, abort och skilsmässa är mot den gudomliga naturrätten.

Så låg det alltså till; med detta är resonemanget i Kalbs artikel begripligt, men inte acceptabelt. Det som händer här är alltså att den katolska kyrkans högsta företrädare påstår att påvestolens åsikter i ett antal konkreta frågor är utslag av en "gudomlig naturrätt". Detta är en underlig konstruktion: det ursprungliga definitionen av naturrätt är ju sådan att den åtminstone i princip kan verifieras empiriskt, genom att undersöka om människor i olika kulturer har några gemensamma, grundläggande rättsuppfattningar. Varje föreslagen "gudomlig rätt" måste däremot vara en fråga om tro och inte om vetande, vilket betyder att den måste vara kulturspecifik. Förutsatt, förstås, att man inte döljer problemet genom att etablera en religiös-totalitär stat som dikterar vad som gäller enligt den gudomliga rätten.

Har nu sådana rättsfilosofiska resonemang någon praktisk betydelse? Jag vill mena att de har det, och att Kalbs artikel illustrerar problemet. Han identifierar katoliker i USA som en separat grupp med egen identitet, han yrkar på ändringar i den amerikanska konstitutionen eller i tolkningen av denna som ska göra den förenlig med den katolska gruppens rättsuppfattning, han följer sin religiösa ledare som hävdar att denna rättsuppfattning är given av Gud, och han säger att katoliker har sina egna lojaliteter -- lojaliteter gentemot den katolska kyrkan och mot påvestolen får man förmoda.

Vad bör vår inställning vara till detta?

Denna artikel är ett av många vittnesbörd om att kraven på att frångå samhällets sekulära karaktär nu kommer från allt flera håll. I det läget är det viktigt att ha en tydligt formulerad åskådning från dem av oss som vill försvara sekulariteten utan att fördenskull vara religionsfientliga på något sätt. I Projektet Sveriges Nation, som producerar den här webbplatsen, har vi formulerat principen om den religiösa sfären som ett sätt att precisera denna vår position.