Liberal Kommentar

Bidrag till diskussioner om liberalism, mångfald och värderingar

Flummighet och auktoritära attityder

Religiös auktoritetstro är ofta förknippad med fundamentalism, men det finns också en annan variant, nämligen auktoritetstänkande som ett sätt att försvara oklarhet och flum. Ett tydligt exempel på detta syntes nyligen i meningsutbytet mellan Lena Andersson och Ann Heberlein på DN:s debattsidor.

Det började med en ledarkolumn av Lena Andersson där hon kritiserade "dunbolsterteologerna i Svenska kyrkan" för två saker: dels för att inte kunna ge precisa svar på konkreta frågor, eller ens försöka börja bena upp vad dessa frågor avser, dels också för att avfärda dem som efterfrågar klarhet: (de) upprättar nya heliga dogmer. Dels genom att stanna i de tyngdlösa abstraktioner där kunskapssökandet borde ta sin början, dels genom att avfärda dem som vill resonera utifrån påståendena.  

Lena Anderssons inlägg saknade konkreta exempel på sådant avfärdande, eller på frågor där man inte kunde få tydliga svar, och det bestod i så måtto av generaliseringar. Där kom dock Ann Heberlein helt oavsiktligt till hennes hjälp, för i sin replik gav hon vackra exempel på just det som Lena Andersson kritiserat. Där fanns oviljan mot att ens försöka resonera om vad man tror på: Vem är jag att hävda att jag har svar på Guds vilja? Meningen? Planen? och där fanns också den obehagliga debattekniken: Människor som hävdar att de har tillgång till gudomliga sanningar är farliga. Jomen, Lena Andersson hade ju inte hävdat att hon hade tillgång till någon gudomlig sanning, hon efterlyste bara att man skulle använda sitt förnuft för att försöka reda ut frågorna. Och Ann Heberleins slutkläm gick i samma stil: Gud är alltid större än våra föreställningar.  

Konkreta exempel saknas därför även i Ann Heberleins inlägg, men det är så mycket mer intressant att studera hur hennes argumentation är uppbyggd. Hon kritiserar Lena Anderssons debattstil: Lena Anderssons debatteknik är lika försåtlig som ohederlig, men hennes egen är nog mer problematisk. Lena Andersson hänvisar till de nyliga utfrågningarna av de fem ärkebiskopskandidaterna och den efterföljande diskussionen i press och radio som ett sammanhang där många deltagare, enligt henne, var principiellt emot alla försök till tankemässig precision. Ann Heberleins svar tar detta som sin utgångspunkt och beskriver den som sedan blev vald, Antje Jackelén, som klassiskt skolad teolog, ..., med intellektuell skärpa och öppenhet. Nåväl, det fanns många andra deltagare i den diskussion som Lena Andersson refererar till, och läser man referaten och inläggen så är man nog beredd att hålla med henne.

Vad gäller Antje Jackelén så var ett av hennes uttalanden att Är vi tydliga i centrum kan vi lägga mindre tid på gränsbevakning. Man kan sluta sig till att i denna lågprioriterade "gränsbevakning" ingår inte minst att ta ställning i trosfrågor, och hon har nämnt frågan om jungfrufödsel - avlades Jesus av den helige ande och inte av en jordisk man - som ett exempel på detta. Som Ann Heberlein helt riktigt påpekar så är denna otydlighet stötande både för de kristna som tycker att de grundläggande trosfrågorna är viktiga, och för de tvivlare och ateister som vill få trosföreställningarna tydliggjorda för att kunna diskutera dem och ta ställning till dem.

Det är lätt att hitta fler exempel. För några år sedan frågade jag en av de dåvarande biskoparna varför församlingen skulle uppmanas att gemensamt läsa trosbekännelsen under högmässan, eftersom det ju uppenbart är så att flertalet inte konkret tror på det som där sägs. Utöver "född av jungfrun Maria" finns där "nederstigen till dödsriket" (vad är det?), "sittande på Gud Faders högra sida" (sitter man i himlen?), och så vidare. Dessutom kan man undra var en del av påståendena kommer ifrån: "Guds enfödde son" - var i bibeln står det att Gud inte har någon fler son? Biskopens svar var att visserligen kanske flertalet inte tror på allt detta, men vi ingår alla i den allmänna kyrkan vilken är stor och långlivad, så vi bekänner oss till en gemensam och tidlös tro för denna kyrka, och inte till en individuell tro.

Den tanken är inte bara flummig utan också litet obehaglig: genom att avkrävas gemensam läsning av trosbekännelsen ska vi suggereras till att börja tro på det som vi normalt inte accepterar.

Det grundläggande problemet är naturligtvis att kristendomens huvudriktning baseras inte bara på evangeliernas berättelser om Jesus, utan också på en dogmatisk överbyggnad som fabricerades efter Jesu död. Där ingår utöver jungfrufödseln också treenighetsläran och försoningsläran: Gud älskade världen så mycket att han (dvs den helige ande) avlade en son, som kom till världen, och som först predikade Guds vilja och därefter torterades ihjäl, men han återuppstod, och kom tillbaka till Gud i himlen, och allt detta för att Gud genom offret av sin son skulle sona de brott som människorna dittills hade begått och därefter skulle begå, men vi kan retroaktivt minska Jesu lidande genom att ödmjuka oss och be om förlåtelse för våra synder. Tablå.

Eller, för att citera ett inlägg av Jacob Rudolfsson på Svenska evangeliska alliansen: Det enda hoppet fanns (i om) Guds vishet fann ett sätt för Guds kärlek att tillfredsställa Guds vrede över synden så att jag kunde bli ett Guds barn. Man kan undra varför världens skapare och herre skulle behöva lida av en så utpräglad personlighetsklyvning.

Det kan inte vara lätt att formellt sett företräda sådana trosuppfattningar i dagens värld, när man dels har att göra med en folkmajoritet som bara ruskar på huvudet åt så märkliga historier, men dels också en minoritet i de egna leden som tar samma uppfattningar på fullt allvar. Man kan anta att det är därför som Svenska kyrkan fegar ut genom att betrakta sådana trosfrågor som mindre viktig "gränsbevakning", genom att undvika att ta ställning, och som nu genom att avfärda dem som försöker få klarhet i vad som egentligen ingår och vad som inte ingår i kyrkans lära.

Därför är det också fullt logiskt att i diskussionen om ärkebiskopsutfrågningen i pressen så återkommer flera gånger begreppet "trospoliser" varmed tydligen avses sådana personer som vill att kyrkan ska stå upp för och försvara det som sägs i trosbekännelsen och i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, och självklart är trospoliser inte något man vill ha eller vara. Och slutligen är det fullt naturligt att när Ann Heberlein ska skriva en replik till Lena Andersson så börjar hon med att referera till falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. De förstår inte att gränsbevakning är oviktig. Ann Heberlein fortsätter: Det är den fobiska falangen – homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck.  

Det blev litet mycket på en gång. Är det verkligen så att strävan efter klarhet i trosfrågor leder till allt detta? Men det förstås, om man börjar så kan man sedan fortsätta med att placera "ateisterna" i samma kategori: De konservativa kristna och de rabiata ateisterna förenas alltså i denna önskan om tydlighet, gränser, ordning och reda. Just i detta har nog Ann Heberlein ganska rätt, även om hennes resonemang som leder fram till slutsatsen framstår som förvirrat och rent ut sagt barnsligt. (Hon talar i termer som detta tycker ateisterna är dumt och då blir de jättearga ). Och nog finns där ett tydligt försök till guilt by association: "ateisterna" gör ju gemensam sak med homofober, islamofober och kvinnoförtryckare.

I själva verket är det förstås så att fasthållandet vid den traditionella uppsättningen av dogmer, med treenighetsläran och försoningsläran som bas, tvingar Svenska kyrkan till ett långvarigt tvåfrontskrig som den aldrig kan vinna. Dess nuvarande strategi är att låta dogmerna leva vidare som läpparnas bekännelse men fylla verksamheten med annat innehåll; miljöfrågorna nämns flera gånger i utfrågningarna.

Men vore det då inte bättre att en gång för alla ta avstånd från dogmerna? Plocka bort trosbekännelsen ur högmässan, sluta prata om Jesus som offerlamm, och upphör med glorifieringen av korsfästelsen av Jesus. Psalmer kan tas bort ur psalmboken när de inte längre känns relevanta. Utan jämförelse i övrigt så tog man ju bort "Fädernas kyrka" därför att texten ansågs opassande. Då kan man faktiskt också ta bort till exempel den strof av "Du bar ditt kors" som fortsätter "Då bar du ock/ med världens skulder mina." Kyrkan skulle renas om den begränsade sina utsagor till sådant som är trovärdigt och som den är beredd att stå upp och försvara med klarhet och tydlighet.

Tyvärr är detta inte en sannolik utveckling, eftersom så många har lagt ner så mycket arbete och prestige i de sekelgamla dogmerna. Man är böjd att hålla med om slutklämmen i Lena Anderssons svar till Ann Heberlein: där hon skriver Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv, förklätt till ödmjukhet. Det befästs varje gång prästerna inpräntar hur liten människan är, ett barn inför Gud. Genom detta inpräntande ska vi fås att acceptera förnuftsvidriga tankekonstruktioner. Låt oss då bara inte glömma den långa historia där just dogmerna har varit maktens redskap.

Vad är det då som faktiskt har sagts av ärkebiskopskandidaterna och i de åtföljande referaten och diskussionerna? Det kommer ett senare inlägg att handla om.